Svara på frågorna, med titlar

Gjorde en grej som jag såg/fick genom Mr Junhammar på Facebook, precis. Orkade inte posta den där, så kör här på bloggen istället. Välj en grupp/artist, och svara på frågorna nedan med enbart låt-titlar från just ditt val. Här är mitt :

Pick Your Artist: Marillion

Are you male or female: Freak(s)
Describe yourself: A sugar mice with a splintering heart
How do you feel about yourself: This strange engine
Describe where you currently live: Somewhere else

If you could go anywhere, where would you go: To the Heart of Lothian
Your best friend is: The Uninvited Guest
Your favorite color is: Lavender
You know that: This is the 21st century

What’s the weather like: Thunder fly
Your favorite activity is: Hotel hobbies
If your life was a TV show, what would it be called: Afraid of Sunlight
What is life to you: The Great escape

What is the best advice you have to give: Runaway
If you could change your name, what would it be: Quartz
Your favorite food is: White russian

 

Melodifestivalen coming up

Nu kan vi låtsas lite här… att mina åsikter är viktiga, eller ens intressanta. Och sen redogör jag vad jag tänker och tycker om kommande final i melodifestivalen nu på Lördag. Vad är det vi ska skicka iväg utomlands egentligen? Här är bidragen, artisterna och lite klotter om det hela från mig.

Hope & Glory
Måns Zelmerlöw

Måns will always be Måns, verkar det som. Fast denna gång med en tråkigare låt än någonsin även om människan fortfarande kan sjunga (Ja, det är ju inte så att det gått en massa år och att han borde ha tappat rösten, heller). Funkar helt ok, men typisk ”svensk superhit” som kommer kännas otroligt platt och opersonligt jämfört med övriga europeiska bidrag.

Snälla, snälla
Caroline af Ugglas

En av de två låtarna jag fick gåshud av under första lyssningen. Ugglas är som hon är, men jag tycker väl att det hör till förra slutet av 90-talet att störa sig på just detta? T om min mamma börjar tycka att hon är helt OK, så vem orkar därmed prata om hur konstig Carolina af Ugglas är? Låten… En känsloladdning som slängs ut på svenska inom loppet av 3 minuter (såklart) och det blir hur bra som helst. I europa finns det säkert Janis Joplin-fans som tycker detta blir hur bra som helst, trots att man inte förstår svenska. Jag tror att känslorna kan skina igenom oavsett. Jag skickar gärna denna utomlands.

Love Love Love
Agnes

Finns inte mkt att säga. Agnes sjunger ”bra” och hon klär sig som Diana Ross. Låten minns jag inte ett skvatt av, och det är radiopop som heter duga detta. Vad nu det innebär? Man minns ju inget…

1000 Miles
H.E.A.T

Hårdrock ÄR bra, och har alltid varit, varav nu melodifestival får lära känna denna genre lite bättre för varje år som går. Heat går in och gör en jäkligt bra AOR-dänga helt enkelt, som man knocka till golvet av inte minst pga Kennys sång. Jag kan dock tycka att inte blir sådär super-duper-bra som Norges Wig Wam-bidrag för några år sen. Men jo, denna är helt klart i gott skick. Att skicka alltså.

You’re My World
Emilia

Jag gillade detta. Men känns inte som det är så mkt mer att säga än just det… Emilia tillbaka, och med bra gratis-PR för något som antagligen blir en ny skiva från henne (kanske redan kommit, vet inte?). Det är en mysig låt och sången är mycket trevlig också, på det där bräckliga och sköna viset. Men det är nog ingen vinnare varken i Sverige eller utomlands.
Stay The Night
Alcazar

Bra, stort och kvalitativ. Andreas sjunger bra, övriga i gruppen känns fortfarande som lite hobbynivå. Precis så Alcazar beskrvs när dom bildades, nämligen som några vänner som ville göra den här grejen för att det kändes roligt och sen blev det visst stort. Vet inte om det stämmer på något vis, men det sätter fortfarande lite stämpel över det hela. Bra låt, bra refräng, allt är så snyggt gjort och… Ja, en vinnare utomlands möjligtvis.

Moving On
Sarah Dawn Finer

Artisten som går igenom TV-rutan rakt in i hjärtat hos dom flesta, hoppas jag. Sarah är stark som sjuttsingen i sången, och låten passar henne perfekt. Numera känns det som man hatar varenda tonartshöjninge i melodifestivalen och därav måste en sån genomföras på ett snyggt vis och med annorlunda strategi. I ”Moving On” lyckas man exceptionellt bra med detta, och man vill hemskt gärna spola tillbaka på TVn (ja, ComHem ÄR ju bra ibland) och höra låten en gång till. Det tyder väl på en hel del, tycker jag. Detta är vinnaren enligt mig, och jag tror t om att den skulle på ett nästan world music-aktigt vis kunna ta sig väldigt långt utomlands as well.

Baby Goodbye
E.M.D.

Erik, Mattias och Danny försöker sig på lite Dinner at the Ritz-känsla i utseende och låtval kändes det som. Låten är snyggt konstruerad och några sköna melodier samt ackord-variationer här och var, men jag tycker ju inte slutresultatet är speciellt kul ändå? Och det ska det väl ändå vara?

Alla
Sofia

Ja, det här låter väl bra… Låter lite grekiskt bara, och jag vet inte… har man inte tappat nånting på vägen då? Men ok, om vi säger att man INTE har det. Då är det en vettig låt, väl framfört och säkert stora chanser utomlands på det där Paparizou-popaktiga viset. Men spännande känns det nog inte oavsett.

Så vill stjärnorna
Molly Sandén

Alltid är det någon som ska leva kvar på Frankrikes gamla ballad-svängar och leka Celine Dion, eller t om Malta-aktiga mamma-favoritbidrag. Fast när Sverige försöker så blir det plattfall varje gång. Och denna gång vet jag inte ens vad man ska säga, för det finns liksom inga ord att ta tag i. Ja, det här var ju en fin liten låt. Och hon sjunger ju bra… och sen då? Europa har så mkt mer att erbjuda än bara det, så Molly skulle försvinna och komma sist, sist, sist
La voix
Malena Ernman

Detta är hemskt, tycker jag. Opera i melodifestival är ju inget nytt, och det är ungefär lika spännande som nyhetsfaktorn i mitt tycke. När det väl skiftar över till just denna stämpel i låten så låter allt stulet. Och det som inte är stulet låter otroligt dåligt eftersom Melan inte kan sjunga annat än opera. Huh? Rösten och tonsäkerheten fladdrar iväg alla världens väg när hennes vanliga sångröst tar vid… Ja, näh detta är jag inte alls med på.

 

Slottsskogen Goes Progressive

I Lördags närvarande vi (Jag, Emmelie, Ronnie och Mick) vid Slottsskogen Goes Progressive, en gratis-tillställning som årligen tar över parken och erbjuder varierad dos av prog-rock av olika slag. I år var det Johan Randéns Synkopaterna, Moon Safari, Darkwater, Anekdoten och Öresund Space Collective som visade var dom utflippade och utanför gränserna-skåpen skall stå. Arrangemanget av Göteborgs Artrockförening kan återigen ta plats i skogarnas skog.

Johan Randén är inte dum, och jag har sett honom innan på mini-clinic bland annat men när Synkopaterna inledde dagen satt vi med en trevli BBQ-tallrik bortåt restaurang-området. Även om man inte såg nåt därifrån så var volym-nivån väldigt lagom och jag fick bekräftat att det var ungefär samma sak som tagits in tidigare från clinic-giget förra året i Jönköping. Fast med live-band nu såklart. Ok, min fascination går inte längre än så här eftersom det till stor del (eller fullständigt) är musik som placeras in i en instrumental gitarr-genre och det lockar inte mig speciellt längre. Det var någon slags gymnasiegrej för mig som jag gled mer och mer bort ifrån. Johan kan spela som en gud, men jag vill ha mer än så.

Moon Safari ryktades vara väldigt bra, och artrock-föreningen själva hyllade deras skiva innan spelningen som en av årets bästa, om inte annat på top 10-listan då. Inledningsvis njöt jag totalt av detta band, och det var trevligt med en gitarrist som bidrog med även akustisk gitarr (12-strängad t om), och om inte detta räcker så finns det gott om stämsång i Moon Safari som räcker och blir över. Bra låtar, stora och breda partier som fullkomligt stinker Flower Kings också så det blir över till några generationer till. Men det är just denna styrka som kanske också blir det stora svagheten med Moon Safari (och även Flower Kings). Det är helt enkelt för mycket hela tiden. Det är stort och svulstigt vilket man som sagt gillar och faller för direkt för det är helt så mäktigt. Och även om Moon Safari jobbar en del på kontraster med softare partier emellanåt så framgår det inte riktigt när man känner av helheten. Det är helt enkelt ”för stort” i en för stor portion. Hela tiden. Men gott betyg till grabbarna och man kommer helt klart minnas konserten och hålla koll på detta band framöver.

Darkwater kände jag till sen tidigare efersom den briljanta Henrik Båth sköter leadsången och han har jag haft ett gott öga till ända sen jag hörde inspelningar från hans andra band Harmonys första skiva. Han vet helt enkelt hur man sjunger och det doftar relativt mycket Göran Edman om honom när han flippar ut i högre register och lägger ut hela sin själv på bordet. I övrigt är Darkwater tekniskt kompetenta och levererar nåt som kanske skulle kunna påminna lite om Evergrey fast med lite mer softness över helheten. Bra progmetal med bra sång. Det charmar dom flesta och då särskilt om man är inne på genren.

Anekdoten. För mig, och resten av sällskapet blev detta kvällens stora vinnare och konstigt är det då inte. När bandet går upp ser dom ut som helt vanliga människor, och ja vad skulle dom annars vara? Soundcheck låter bröligt och man börjar förstå lite halvt vad det är för ljudbild det är dom har tänkt leverera. När dom sen sätter igång på riktigt så enas alla och blir en stark kraft av melankoli och brutalitet kombinerat men bara för att bli något vackert. Och bra. Så hiskeligt bra, och det blir härmed svårt att beskriva mer med jordliga ord. För mig är detta nån slags kombination av brittisk Elbow, men såklart också King Crimson och nån slags obskyr rock n roll. Skumt? Ja, det är skumt men egentligen är det bara att insupa Anekdoten och låta sig flyta iväg på deras stora vågor av … musik. I efterhand har jag hört på deras inspelningar dessutom och då kan man lugnt säga att bandet ska tas live, utan tvekan. Men skivorna räcker långt dom också. Kvällens vinnare, utan tvekan. Här ville man inte att deras framförande skulle ta slut. Tecken på något gott.

Öresund Space Collective erbjöd space-rock och för mig blev det kopplingar till Hawkwind och Ozric Tentacles men inte mycket mer än så. Dom lät jättebra men samtidigt så är väl space-rocken enkel att beskriva för den som inte brinner för det. Sköna beats och riff, med en och annan space-loop och effekt från syntharna. Det går bra att lyssna på detta på avstånd varav kvällen sen avslutas i samtal med vänner och sen en hemresa för dom som varit här.

Själv traskade jag ner till Järntorget och mötte upp sambo Emmelie och Victoria igen och åt en kebabrulle, kompletteras med en andra titt på ”Sex and the City” innan sängdags.

Bra dag. Bra kväll.

Bra bilder från kvällen finner du på Artrock.se

 

Lava-mix

En till rapport från Lava-lägret då jag sitter i skrivandes stund och lyssnar igenom ”Interiors” första mix från Calle. Tidigare har även en första version av ”Heroes” kommit in varav jag tycker båda låter kanon även om vi alla haft småsaker att anmärka på. Till sak är nog dock att vi alla i bandet är vana vid att höra våra egna rough nermixande skräpversioner av låtarna där gitarrerna är skyhöga, sången är delay-drunkningsoffer, mp3 blandat med mp3 mm mm. Och sen kommer då en helt ny version i mejl-lådan som förstås låter annorlunda. Bättre utan tvekan, men annorlunda. Då kan man lätt tänka på smådetaljer som man inte är överens om, men efter några lyssningar så är såna bagateller borta och man kan istället se det väsentliga bra/dåligt istället för bara ”skillnader”.

Som sagt, båda låtarna känns kanon och det börjar kännas som att demon trots allt blir i alla fall för egen del det bästa jag deltagit i någonsin. Hmm, låt se… Vad finns att jämföra med. Drillingholes, Mourningstar, gitarr-pålägg för Assailant. Ja näh, inget av detta känns som något man hellre associeras med hellre än kommande Lava Engine-demon

”Blood” och ”The Kill” återstår, samt slutförande av helheten förstås. Sen finns det en demo som vi ska trycka upp i käften på varenda människa, samt arrangörer och bolag. Hoppas ingen tappar tänderna, utan istället tar det hela positivt.

Men sammanfattningsvis, hittils är vi nöjda med det som komma skall.

 

Dagens låt: Show Must Go On

Så jäkla bra… Leo Sayer