Omelett á la Pesto LCHF

Pesto-omelett

• 2st Ägg
• 1dl Grädde
• 1msk Pesto
• 1st Tomat, hackad
• Kryddor (förslag: salt, lökpulver, svartpeppar, paprika, oregano)

♣

Serverat med babyspenat, gurka, fetaost, oliver och Eldorados salsasås medium (lite kh i denna)

En vanlig omelett egentligen men på grädde, vilket den fettskrämda kanske undviker. Men det blir ju godare såhär helt enkelt med det vita guldet och kanke t om fetaost iblandat också då. På sistone har jag även börjat blanda i pesto i min standardvariant av omelett så tänkte bara dela med mig av detta.

Vet man inte hur man gör en omelett så är instruktionerna här : Blanda och vispa ihop allt och stek på medelvärme i panna. Vänd 1-2 ggr tills du har en omelett som ser ut som du vill ha den. Gör ju inget om man äter som en ”hög” bara, måste inte se ut som en pannkaka

(LCHF = Low Carb High Fat)

 

Slottsskogen Goes Progressive

I Lördags närvarande vi (Jag, Emmelie, Ronnie och Mick) vid Slottsskogen Goes Progressive, en gratis-tillställning som årligen tar över parken och erbjuder varierad dos av prog-rock av olika slag. I år var det Johan Randéns Synkopaterna, Moon Safari, Darkwater, Anekdoten och Öresund Space Collective som visade var dom utflippade och utanför gränserna-skåpen skall stå. Arrangemanget av Göteborgs Artrockförening kan återigen ta plats i skogarnas skog.

Johan Randén är inte dum, och jag har sett honom innan på mini-clinic bland annat men när Synkopaterna inledde dagen satt vi med en trevli BBQ-tallrik bortåt restaurang-området. Även om man inte såg nåt därifrån så var volym-nivån väldigt lagom och jag fick bekräftat att det var ungefär samma sak som tagits in tidigare från clinic-giget förra året i Jönköping. Fast med live-band nu såklart. Ok, min fascination går inte längre än så här eftersom det till stor del (eller fullständigt) är musik som placeras in i en instrumental gitarr-genre och det lockar inte mig speciellt längre. Det var någon slags gymnasiegrej för mig som jag gled mer och mer bort ifrån. Johan kan spela som en gud, men jag vill ha mer än så.

Moon Safari ryktades vara väldigt bra, och artrock-föreningen själva hyllade deras skiva innan spelningen som en av årets bästa, om inte annat på top 10-listan då. Inledningsvis njöt jag totalt av detta band, och det var trevligt med en gitarrist som bidrog med även akustisk gitarr (12-strängad t om), och om inte detta räcker så finns det gott om stämsång i Moon Safari som räcker och blir över. Bra låtar, stora och breda partier som fullkomligt stinker Flower Kings också så det blir över till några generationer till. Men det är just denna styrka som kanske också blir det stora svagheten med Moon Safari (och även Flower Kings). Det är helt enkelt för mycket hela tiden. Det är stort och svulstigt vilket man som sagt gillar och faller för direkt för det är helt så mäktigt. Och även om Moon Safari jobbar en del på kontraster med softare partier emellanåt så framgår det inte riktigt när man känner av helheten. Det är helt enkelt ”för stort” i en för stor portion. Hela tiden. Men gott betyg till grabbarna och man kommer helt klart minnas konserten och hålla koll på detta band framöver.

Darkwater kände jag till sen tidigare efersom den briljanta Henrik Båth sköter leadsången och han har jag haft ett gott öga till ända sen jag hörde inspelningar från hans andra band Harmonys första skiva. Han vet helt enkelt hur man sjunger och det doftar relativt mycket Göran Edman om honom när han flippar ut i högre register och lägger ut hela sin själv på bordet. I övrigt är Darkwater tekniskt kompetenta och levererar nåt som kanske skulle kunna påminna lite om Evergrey fast med lite mer softness över helheten. Bra progmetal med bra sång. Det charmar dom flesta och då särskilt om man är inne på genren.

Anekdoten. För mig, och resten av sällskapet blev detta kvällens stora vinnare och konstigt är det då inte. När bandet går upp ser dom ut som helt vanliga människor, och ja vad skulle dom annars vara? Soundcheck låter bröligt och man börjar förstå lite halvt vad det är för ljudbild det är dom har tänkt leverera. När dom sen sätter igång på riktigt så enas alla och blir en stark kraft av melankoli och brutalitet kombinerat men bara för att bli något vackert. Och bra. Så hiskeligt bra, och det blir härmed svårt att beskriva mer med jordliga ord. För mig är detta nån slags kombination av brittisk Elbow, men såklart också King Crimson och nån slags obskyr rock n roll. Skumt? Ja, det är skumt men egentligen är det bara att insupa Anekdoten och låta sig flyta iväg på deras stora vågor av … musik. I efterhand har jag hört på deras inspelningar dessutom och då kan man lugnt säga att bandet ska tas live, utan tvekan. Men skivorna räcker långt dom också. Kvällens vinnare, utan tvekan. Här ville man inte att deras framförande skulle ta slut. Tecken på något gott.

Öresund Space Collective erbjöd space-rock och för mig blev det kopplingar till Hawkwind och Ozric Tentacles men inte mycket mer än så. Dom lät jättebra men samtidigt så är väl space-rocken enkel att beskriva för den som inte brinner för det. Sköna beats och riff, med en och annan space-loop och effekt från syntharna. Det går bra att lyssna på detta på avstånd varav kvällen sen avslutas i samtal med vänner och sen en hemresa för dom som varit här.

Själv traskade jag ner till Järntorget och mötte upp sambo Emmelie och Victoria igen och åt en kebabrulle, kompletteras med en andra titt på ”Sex and the City” innan sängdags.

Bra dag. Bra kväll.

Bra bilder från kvällen finner du på Artrock.se

 

Medium, andar och annan skit

Ok, idag såg jag ”Mannen som talar med andar” igen, självaste James van Praagh på TV. Han har en publik som vill få kontakt med andar, de flesta förlorade släktingar i efterlivet. Sånt här har alltid varit intressant på varierad nivå känner jag, och med åldern blir man bara mer och mer nyfiken. Just idag bestämde jag mig för att verkligen ta tag i det hela och göra en liten nät-forskning om just van Praagh och vad folk anser om honom, om han gjort tabbar eller om han helt enkelt är ett supermedium eller ej.

Efter en timmes forumläsande, youtube-grävning och allmänt surfande så kommer jag väl fram till så smått att just van Praagh är bara ytterligare en ful människa som pysslar med cold reading. Dvs, man fiskar sig fram hos ”offret” och letar efter namn, händelser som kan passa in i just den människans liv. Grejen med cold reading är att man slänger ur sig sk Barnum-uttalanden vilket kort sagt innebär frågor som passar dom flesta varav man oftast får ett ja eller annan typ av bekräftelse tillbaka.

Jag känner att du ibland blir lite osäker, speciellt tillsammans med folk du inte känner.

Du har problem med en vän eller släkting.

Du är inte helt nöjd med din nuvarande arbetssituation

 

Ja… vem fan säger nej på dom här frågorna? Några, javisst. Men dom flesta. Många fiskar i sjön och med rätt bete så får man den fångst man är ute efter till slut. Särskilt pinsamt blir det förstås när man fiskar väldigt länge och knappt får en enda fångst. Såg ett antal youtube-klipp på van Praagh när han visade en av sina sämre stunder.

Så, jag ska inte in mer på det men så som jag känner så är väl denna typ av medium rätt bleka och är mest ute efter pengar. En del av dom kanske verkligen tror att dom har någon slags kraft och försöker helt enkelt hjälpa. Man kan väl säga såhär; om så INTE vore fallet så kan man gott räkna dom som inte ens tror sig ha krafter men ändå håller på… till en hög skit. En sån hög som man kanske borde hälla bensin på och sen bränna upp. Bland det värsta man kan göra, att utnyttja sörjande människor och lura dom till att tro på en kontakt med sin bortgångne.

Däremot, jag är inte den som räknar bort möjligheten att andevärlden existerar. Ibland är det ont om förklaringar till saker och ting även om det förstås ibland kan bero på att vi, människan, inte har kommit längre på vår vetenskapliga vandring. Men därav, kanke att man inte försvinner helt vid döden? Vem vet, vem vet. Jag vill nog rikta nosen åt det håll som tar upp energier, ”ingenting försvinner”, materia och naturkrafter.

Men det får banne mig tas upp senare i annat inlägg. Just nu vill jag bara att vi kollektivt riktar ett mittfinger åt James van Praagh. Må hans mustasch falla av!

 

Gråta med ett leende

Herregud, vilket film jag just såg. Har känt till den länge, haft den eh… tillgänglig länge och kollat in skådisarna som medverkar mm och nu var det dags. Till frukost såg jag Gråta med ett leende (Mar Adentro), i regi av Alejandro Amenába. Sistnämnda namnet är inte känt för mig sen tidigare men när jag ser vad det är han gjort tidigare så slår det ju några klockar. Inte minst The Others, som varenda kotte har sett och känner till antar jag, men också är det han som stod för orginalet till Vanilla Sky, nämligen Open Your Eyes (Abre los ojos). En regissör värd att dels kolla in gällande redan gjorda filmer men även framtida.

Javier Bardem

I ledande huvudroll har vi Javier Bardem som för mig var den onda prästen i Goya’s Ghosts samt den iskalla mördaren i den överskattade oscar-vinnaren No Country for Old Men. Innan jag ens hade sett någon film alls med honom, men ändå kände igen ansikten, så var han förstås känd som ”han med näsan”. I Gråte med ett leende spelar han en förlamad man som kämpar för sitt liv… att ta slut. Han vill med andra ord ha dödshjälp och söker ”tillstånd” att utföra detta, samtidigt som han under denna period (som filmen tar upp) träffar ett antal nya människor som kommer att påverka hans liv. Detta låter förutsägbart, jag vet, och man tycker inte att man behöver se filmen för man vet redan hur det kommer sluta osv osv. Mitt enda råd är att se den ändå.

Man undkommer int det faktum att spansk film är riktigt bra, måste tilläggas. Man undkommer heller inte att dansk film är mycket, mycket bra. Inte heller fransk film, vilket jag dock inte grävt lika medvetet bland. Det är mycket man inte undkommer. Som det faktum att Sverige gör en del polisfilmer? Och det är ju bra… för någon.

 

Carl-Einar på Liseberg

Ja, han är väl för go denna kära lilla trollkarl. Jag och darlingen var på Liseberg och nyttjade för första gången våra nyinköpta Lisebergskort, i stort sett enbart för att ta en titt på Carl-Einar Häckner. Han håller nämligen 2 föreställningar om dagen nästan varje dag där (varje år dessutom, så…). Vad skall sägas om framträdandet mer än att det var bra som attan? Carl-Einar skall upplevas, och upplevas ska han helst göras live så får man med spänningen i att saker kan gå precis hur som helst. Inte minst för hans medbjudna gästartister, fotjonglören Mandy Mercedes och balanskonstnären Manuel Lorador som verkligen, verkligen blev spännande eftersom det var live. Här snackar vi, i Manuels fall, om baklängesvolter på en lina där man i stort sett inte har den minsta tro på att han skulle fixa det just eftersom det är såpass svårt. På TV i efterhand vet man ju att ingenting någonsin går fel, menar jag…

Carl-Einar Häckner

Så, ta en tripp och se Carl-Einar Häckners varieté på Liseberg. Varför inte i år? Varje dag förutom måndagar fick jag för mig, fram till 3:e Augusti. Just det, vår folkliga trollkarl är rolig om det var någon som har missat det. Hela tiden. Favorit från kvällen; ”Jag ska ALDRIG BLI LÄRARE!!!!” …